Davids liv i Moçambique

Imorgon är det skola igen. Dags att gå upp klockan halv sju igen...

I förrgår var jag med om något jag inte gjort förut. Vi (min familj och jag) följde med Helio (moçambiquan som bott i Sverige i sju år och som jobbar på skolan) till hans hemtrakter. Vid 6-tiden på kvällen tog vi en chapa till Maxaquene (stadsdel i Maputo) och lämnade det "fina" Maputo.

En chapa är en minibuss med ca. nio sittplatser som fraktar människor. Det är billigt (kostar ca. en krona) men otroligt trångt. I bussen åker kanske trettio personer och hela tiden pressas det in fler människor. Människor står dubbelvikta över varandra och pressar in sig ännu mer.

Jag lyckades få en sittplats på en del av motorn som stack ut. Jag hade omväxlande armar, ryggar och en handväska i ansiktet.

När vi kom fram till Maxaquene så gick vi genom stan mot Helios hus (en del ropade molongo ,som betyder viting på shangana, efter oss). Vi fick hälsa på hans familj, de är totalt tolv i familjen, och sedan gick vi mot en Baraca.
En Baraca är som en pyttelitet gatukök där de säljer öl, läsk och i den här säljde de också hamburgare. Vi tog en öl (läsk för mig...) åt hamburgare och pratade lite.

Sen gick vi till en annan baraca precis utanför Helios hus. Där drack vi också öl/läsk och pratade med några mocambiqueaner som stod där.

Helio smet in i baracan och spelade musik, både svensk(!) och internationell, vi hade trevligt och tiden rann iväg.

Vid 11-tiden var mitt huvud alldeles fullt av portugisiska ord. Efter att ha försökt förstå sluddrande portugisiska i flera timmar var jag alldeles trött i huvudet. Det kanske var bra att vi drog oss hemåt då.

Det skulle varit kul om jag hade haft en kamera med. Det hade jag inte...